1. Folk som lägger ut hela sitt liv på facebook, oavsett om det är privat eller inte. Det finns liksom inget filter som säger "nej den här bilden/den här statusen kanske jag inte borde lägga ut", utan EXAKT allt delas och jag känner bara en enorm hopplöshet när jag ser det ena mer eller mindre alldeles för personliga i lägget och dessa människor tenderar alltid i att vara överst i mitt flöde också ":-)"
2. Folk som rapar bland folk. Det kanske är jag som är extremt överkänslig, även om jag är övertygad om att jag inte är ensam om detta. Idag stod jag och Marielle vid mitt skåp (som är tillsammans med dom som går el). En person rapade två gånger lite tyst, sen säger hans kompis "kom igen vi rapar i kör" och yes they did. Det måste ha ekat i hela a-huset och jag som redan mådde illa efter de två tidigare raparna höll på att flippa. Hoppas att han halkade i en av draggens vidriga kycklingcurrymackor....
3. Att man inte kan leva på Red Bull istället för vatten. Red Bull är för mig livets dryck och jag skulle utan några som helst problem kunna dricka det i resten av mitt liv. Man blir pigg och orkar göra saker, och när man blir trött igen så tar man bara en till, haha.
4. Falska människor. Och ja, jag håller nog på med fel sport då haha. Tänker inte gå in på varför då det är rätt uppenbart.
5. Att jag gör detta istället för att plugga, för det var de kag egentligen behövde göra. Hur svårt ska det behöva vara? Jaja, dagen är ju faktiskt inte slut ännu...
Linda är söt så jag tyckte hon kunde få avsluta detta inlägget.
TA CHANSEN, stöd vårt UF-företag genom att förbeställa överfallslarm. Överfallslarm ger en trygghet vare sig det är på väg hem från krogen, ute på joggingturen, på arbetet eller om du ex. ramlar & skadar dig.
Jag driver detta företaget tillsammans med mina två klasskompisar Alicia Sjöberg och Marielle Carlsson. Vi anser att det är förjävligt att 6/10 tjejer i Umeå alltid eller ofta känner sig rädda när de ska gå ut en sen kväll, så rädda att 60% någon gång gjort ett aktivt val att stanna inne trots att de velat gå ut. Vi vill göra något åt detta nu!
Därför startade vi detta företaget med affärsidén att sälja små och lättillgängliga överfallslarm till konkurrenskraftiga priser och på så sätt erbjuda folk i alla åldrar trygghet på ett enkelt, stilrent och prisvärt sätt.
Larmen ser ut precis som på bilden, fast de är helt svarta och utan texten "personal alarm" och tjuter i hela 130 dB när de aktiveras. Detta är en perfekt gåva att de bort till någon man bryr sig om, till exempel en förälder, kompis eller varför inte köpa en till sig själv
Passa på nu för endast 99 :- och samtidigt stöder du vårt UF-företags uppstart!
Idag har jag inte gjort så mycket. Var ut till hippo i morse och hjälpte Vera när hon tävlade en ridskolehäst. Jag tycker hon var jätteduktig, riktigt fin runda med ett stopp på sista hindret i grunden på en inte speciellt enkel ponny i 70 cm klassen. Skulle vara roligt att se henne starta Kryckan någon gång, julklappshoppningen kanske?
Oskar for nyss hem och nu ska jag sova. Är inte alls taggad på en ny skolvecka, så denna veckan får gärna gå riktigt fort. Juste, va nu även hos min vita springare, han skötte sig bara bra och var riktigt mysig.
Jag tänkte bara ta detta inlägget till att förklara vilken otrolig häst jag har. Han har kämpat helt galet hela året. Jag trodde att våra delvis ojämna resultat berodde på mig. Under tiden jag köpte nya bett, provade nya sadlar, och la om min ridning, så hade Kryckan ont. Väldigt ont faktiskt. Ändå hoppade han allt jag styrde på och gjorde allt för mig. Han gick felfritt till och med 110 cm med griffelbensfrakturer i båda fram. Kan ni fatta?
Nu när han är opererad så har han boxvila och får endast komma ut korta stunder. Klagar han? Nej. Han är alltid lika positiv och glad att se mig. Han låter mig lägga om hans sår trots att det gör ont. Han sparkar inte ens i boxväggen när han vill ha mat, utan står tålmodigt och väntar. Han är en häst och förstår ingenting av detta. Hur ska han kunna förstå varför han inte får komma ut till sina kompisar på dagarna? Hur ska han kunna förstå varför jag måste ta i hans ben trots att det gör ont? Och hur ska han förstå varför han inte får ridas och bli av med all hans enorma mängd energi? Han förstår INGENTING av detta och ändå är han alltid så glad och mild, jag förstår inte hur han kan se allt så positivt, men ändå gör han det. Och det som gör ont är att jag inte kan förklara för honom varför hans liv ser ut såhär nu.
Jag har en sådan otrolig jäkla förebild i min ponny. En så stark och envis varelse som vet vad han vill och som har hjärtat på rätt ställe. Tänk om det fanns fler människor som Biscuit Gold, vilken fantastisk plats världen skulle vara då. Att Kryckan vet mer om att kämpa för varandra än många människor, har jag förstått många gånger. Jag kommer alltid att vara evigt tacksam över att jag har fått lära känna denna hästen, för utan honom hade jag aldrig varit den person jag är idag. Allt han gjort för mig och visat mig om livet. Tack för allt älskade häst❤️
Från idag, då vi bytt hans bandage för femtioelfte gången, och precis som alla andra gånger så lät han oss göra det, med lika glad uppsyn som alltid.
Gruppindelningarna på ponny tas bort från och med årsskiftet med regeln om att man får rida ponny till och med 20 år kvarstår. Kunde inte vara gladare❤️
Idag har jag typ gått runt som en zombie hela dagen. Kände direkt jag vaknade att detta inte skulle bli någon bra dag och det blev det inte heller. På sista lektionen som var gymnasiearbetet så hade jag världens migrän och hade vi inte fått sluta tidigare så hade jag förlodligen ändå gått hem. Väl hemma däckade jag mitt i psykologiboken och vaknade tre timmar senare. Vad jag inte visste då var att jag hade jättehög feber så det var antagligen därför.
På kvällen var jag hos Kryckan. Han var inte alls lika lugn som senaste gången utan var överallt och ingenstans hela promenaden. Jag kände att detta var en strid jag inte orkade ta just idag då jag är sjuk och trött så det blev bara 20 minuter, men tror knappast att Kryckan hade något emot det. Nu ska jag fortsätta plugga och se paradise!
Idag har jag inte gjort så mycket. Har sovit med Oskar hela helgen och for direkt till hippo idag för att se Volkswagen Grand prix. Jag vet inte vad som var coolast, att se Helena Persson och Bonzai H som red EM i år vinna, eller att John Hickey helt random kom fram till mig och sa att jag har fina naglar haha. Nejmen man lär sig så sjukt mycket av att se dom rida!
Sen for jag och mamma till Kryckan direkt typ. Tog en promenad med honom och oj så lugn och fin han var. Bråkade inte alls och höll sig på mattan. Det bara sprutar energi.ur öronen på honom i princip och han är otroligt understimulerad. Därför är det viktigt att han får mycket kärlek osv när man väl är hos han. Sen la vi om hans sår igen. I början tyckte han att det gjorde ont (eller om det ens gjorde ont för han är ju en drama queen haha). Men efter ett tag så bara stod han helt stilla och lät oss tvätta och lägga nytt bandage. Han bara tittade på oss med sina stora milda ögon och åh så duktig han var. Blir helt tårögd :')
Känns som att jag aldrig loggar in här längre, men det beror på att jag har sjukt mycket i skolan tills nästa vecka. Det som har hänt sedan senast är iallafall att jag fick lägga om såren på kryckan igen igår då han hade slitit loss bandaget på högern och råkade sparka till sig själv rakt på stygnen så det började blöda under promenaden. Han hade sjukt ont men lät mig göra en snabb nödlösning så får mamma göra det bättre imorgon. Han är klantigast i världen min lilla häst och det är lite tråkigt för den enda som drabbas är ju han själv. Det är så hemskt att se när han har ont och börjar darra...❤️
Jag var även ut en snabbis till hippo i fredags. Kollade på tävlingarna och var med Linda som är i Umeå över helgen. Ska dit imorgon också och se finalen i Volkswagen Grand prix men helst skulle jag behöva skriva klart en skolgrej först. Jaja vi får se hur det blir med det...
Tänkte blogga på kvällen men jag orkade inte. Motivationen tog helt slut efter att ha varit i stallet och tagit av Kryckans bandage. Känner inte att jag vill skriva så himla mycket mer om hans griffelbensfraktur nu utan bara lägga det bakom mig, jag får ganska mycket frågor om det på ask men som jag inte svarar på. Om någon undrar något så går det däremot jättebra att skriva till mig privat på facebook till exempel:)
Såren var iallafall inte jättefina, men inte heller en katastrof. Vi tvättade rent, tryckte ur lite var och gjorde en provisoriskt tillfälligt bandage av gasbinda för att hålla smuts borta. Evidensia var inte oroliga när mamma ringde i morse så det känns ändå bra. Lille Kryckis är fortfarande väldigt rädd om benen och darrar i början när vi håller på och grejar där, men snäll som han är så låter han oss hållas ändå. Världens största guldstjärna till han!
Börjar bli dags att klippa manen nu ser jag haha...
Jag försökte faktiskt blogga hela veckan, men internet var så dåligt och ojämt att det helt enkelt inte gick. Snapchat var det enda som funkade nästan problemfritt och typ kik och facebook funkade var tredje dag eller nått. Men iallafall, vi har haft det jättebra och fler bilder kommer i något annat inlägg för nu måste jag snart börja dra mig mot skolan som jag knappt har varit i på hela terminen känns det som med alls veterinärbesök och resor. Jaja, vi höres ikväll!
Det första jag gjorde när jag kom hem var att ta en promenad med mitt hjärta, hade saknat han jättemycket❤️
Idag åker jag till Mallorca och är borta i en vecka. Vet inte riktigt hur mycket internet jag kommer att ha så därför har jag förberett lite tidsinställda inlägg så att det inte är helt tomt de dagar Linda inte hinner blogga. Det ska iallafall bli jätteskönt att åka från Sverige en vecka och få liiiiite sommar iallafall. Fick jag välja skulle jag dock ta med Oskar som handbagage för så länge som en vecka har vi aldrig varit ifrån varandra tidigare. Det får gå på något sätt antar jag...
Kryckan kommer ha fortsatt boxvila tills hans sjukhage/utebox är klar. Alexander kommer gå promenader med honom två gånger om dagen och Lasse sköter stallet och mat osv. Sen kommer Linnea hem på lördag och tar över en av promenaderna så det blir jättebra!
Idag tog jag Kryckan på morgonen. Var där runt 10.30 och började med att gå med Kryckan på hans morgonpromenad. Han var så otroligt uttråkad och var vädligt glad att se mig haha. Det tog ännu längre tid att mocka idag då han farit runt som en torped inatt. Längtar obeskrivligt tills han får gå ut i hagen igen, vilket egentligen är om fem veckor men vi ska skära av ett hörn av hans hage på max 4x4m. Veterinärerna är ok med det och Kryckan mår så psykiskt dåligt av boxvila, även om han får dagliga komplimanger av alla i stallet för att han tar det så bra. Han är lugn och så, men man ser hur dåligt han mår min lilla pånihest...
Nu ska jag plugga matte en stund, skulle egentligen behöva börja packa lite då vi åker till Mallorca på tisdag. Men det får faktiskt vänta ett tag. Jag och mamma ska snart åka tillbaka till lilla Kryckis. Ser ni på bilderna hur tjock han har blivit haha, han äter väldigt mycket mat för att ha något att göra. Men det försvinner nog så fort han kommer igång igen. Är man sjuk så får man äta...
Denna dagen har varit perfekt på alla sätt. Vaknade bredvid mannen i mitt liv, vi åkte nästan direkt ner på stan för att köpa kläder till honom. For därefter hem och åkte till min vackra springare och gjorde stallet medans mamma gick en promenad med hom (okej det var faktiskt inte så glamoröst då jag tror jag mockade i 30 minuter, han far runt som en dåre i boxen så ni kan ju föreställa er hur det såg ut). Nu sitter jag i min säng och väntar på att Oskar ska släpa sin röv hit så han kan hjälpa mig med matten. Vi ska nog sova ganska tidigt idag också då jag måste till Kryckan på morgonen imorgon för hans morgonpromenad (mycket morgon i denna meningen).
Igår bloggade jag inte av flera anledningar. Vet faktiskt inte riktigt vad som hände men hade jättemycket migrän och kände mig jättestressad och hjärtat slog jättehårt. Fick ställa in bion jag hade tänkt fara på med mina kompisar för jag var helt sönder i huvudet. Oskar kom hit och det var väldigt tur, nu lämnar vi det...
Vad gäller Kryckan så mår han bra. Han går 15 minuter två gånger om dagen (mamma brukar åka dit innan jobbet och sen åker vi ut tillsammans efter maten). Det känns viktigt att han får gå två gånger om dagen då han har boxvila och risken för kolik är stor annars, vilket vi är ganska hysteriska över. Men det är inte så himla mycket att säga om Kryckan just nu då han gör samma lika varje dag..
Sötkryckan tar nog pris för världens mest uttråkade ponny just nu, och han har bara haft boxvila i knappt två dagar..
Nu är operationen gjord och Kryckan mår bra. Vi lämnade honom 07.30 på evidensia och det första som gjordes var att han dick lugnande samt smärtlindring. Han ville inte låta veterinären göra det så jag fick gå in och då stod han med huvudet på min axel och andades häftigt mot min kind. Det låter klyschigt men det är verkligen sann lycka att han faltiskt ser mig som sin trygga punkt. Älskade häst❤️
Vi fick hämta honom mycket tidigare än planerat. Han var vaken och relativt pigg vid 12 så vi for och hämtade honom då eftersom han hade fastat sen igår. Det var tydligen en himla tur att vi opererade, för på vänstern hade överbenet även vuxit inåt och tryckt på gaffelbandet (exakt som jag sa tidigare). Det hade spritt sig lite till skenbenet men det gick inte att göra nått åt, så en liiten knöl kommer han fortfarande ha. Så nu är griffelbenet på vänster fram kapat med 10 cm, men det var väldigt nödvändigt för han måste ha haft så otroligt jävla ont vid ansträngning så jag vill inte ens tänka på det...
Nu mår han bra även om han är väldigt medtagen. Han ska äta antiinflammatorisk och smärtlindrande i krafftfodret två gånger om dagen i fem dagar samt ha boxvila i 5 veckor till att börja med, men det är ungefär samma igångsättningsschema som efter en kotledsinflammation så det är inte så farligt ändå!
Idag hade vi skolfoto, lite vemodigt med tanke på att det var mitt sista skolfoto någonsin. Det gick väl helt okej vad jag vet, eller vet förresten inte om jag vill veta..
På kvällen åkte jag och mamma till stallet. Kryckan fick bara äta halva sin kvällsmat idag och imorgon blir det ingen frukost. Vi ska lämna honom på evidensia 07.30 och det känns riktigt jobbigt. Det är ju en så stor sparat det här med att söva ner ett så stort djur. Vi får ish hämta honom vid middagstid och förhoppningsvis går allt bra.
Kryckan fick iaf skritta i 30 minuter idag. Ref förbi stöcke pf och hade lite miljöträning förbi en gård som ligger bredvid, där har vi nämligen haft lite diskussioner, men inte idag. Sen har vi även tittat på lite benskydd till hagen och har förmodligen hittat ett par bra, inga fler griffelbensfrakturer, två räcker gott och väl.
Håll tummarna för lilla Kryckan imorgon, det är så orättvist❤️
Nu är Kryckan röntgad, men helt lugn är jag ändå inte. Jag fick ju som vanligt inte vara med på röntgen för jag är ju inte 18 ännu. Men det visade sig att båda överbenen är aktiva och det är ju inte så bra. Den på högern är precis som jag sa ganska ny (endast några veckor gammal) och det beror på att han har sparkat till sig själv och sparkat lös en flisa från griffelbenet (hur fan lyckas han ens). Den på vänstern är betydligt äldre men fortfarande aktiv och det är därför den har vuxit. Detta är något som Kryckan har orsakat helt själv genom att ha sparkat sig själv i hagen. Det känns på något sätt skönt att jag inte har ridit fram detta eller att det har orsakats av felaktig träning. Tråkigt är dock att hela tävlingssäsongen är helt borta, fast ska jag vara helt ärlig så var jag redan helt inställd på det.
Så på onsdag ska han opereras och vi ska operera griffelbenen på båda fram. På vänstern är överbenet så stort att vi måste kapa 10 cm av gaffelbandet. Efter det blir det 6 veckors boxvila/jätteliten sjukhage om han har tur. Men en sak är säker och det är att min lilla häst har varit ute i hagen utan benskydd för sista gången. Bubbelplast någon??
Jag heter Agnes Croné, jag är 18 år och bor i Umeå. Jag har en D-ponny som heter Biscuit Gold, men kallas Kryckan. Han blev min i maj 2013. Vi är kvalade MSVB och målet är att debutera under året!
Jag heter Linda Söderholm, jag är 19 år och bor i Umeå. Jag har en storhäst som heter Peppino, men kallas för Peppe. Vi importerade honom från Tyskland november 2013, där har han tävlat upp till 130cm som 6-åring.