Agnes och Linda

Idag hade jag tänkt mig ett mysigt pass i skogen på hacket med C, passet började precis som alla andra. Jag kollar att gas och broms funkar i alla gångarter samt jobbar skänkelvikningar för att stärka honom. I galoppen stannade jag honom några gånger, inte för att han var stark, utan för att han ska lyssna tillbaka.

 

När jag galopperade längst bort i skogen på väg hem så inser jag att det går lite väl fort och vill stanna. Men det  gick inte. Han fortsatte springa över några klippor som man måste skritta jättelångsamt i. Men vi dundrade förbi i galopp och stenarna hoppade han bara över. Där någonstans tappade jag stigbyglarna och halkade snett. Då ökade han lite till eftersom jag säkert råkade sparka honom i sidan. Försökte dra i ena tygeln, men ni vet ju hur effektivt det blir när man rider på hack. Inget hände.

 

Jag övervägde att slänga mig av, men då skulle ju Cracker ha sprungit ut på vägen. Mina ben och armar värkte och jag trodde att jag skulle svimma av trötthet. Vi stormade ner för alla backar i full fart, låg i kurvorna. Ner för sista backen och ut på stallplanen, men inte stannade han inte, istället fortsatte vi ut i paddocken. Där slirade vi runt kanske tre varv innan jag lyckades styra in på en liten volt och fick äntligen stopp. Då gled jag av, helt utmattad och ringde till mamma. C var också helt slut och stod och flämtade, det såg ut som att benen skulle vika  sig på honom. Jag gick med honom tills han andades som vanligt och mamma kom.

 

Det är verkligen helt sjukt att båda klarade sig utan skador, under hela skenturen tänkte jag bara på hans ben och att jag måste styra undan honom från stenarna. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, det kunde ha slutat precis hur som helst...

 

Han gjorde det verkligen inte för att vara dum, ska berätta mer om honom sen i ett annat inlägg. Det är en väldigt speciell, men underbart fin ponny som jag tycker väldigt mycket om..❤