Agnes och Linda

När jag kom hem från stallet i onsdags så sa mamma åt mig att gå in i köket för att hon behövde prata med mig. Både hon och pappa såg jätteallvarliga ut när dom sa att det handlade om Olle. Först förståd jag inte vad hon sa, eller jag förståd väl orden men inte vad det betydde,

 

Den känslan när jag väl förstod, önskar jag inte min värsta fiende. Tårarna forsade och hela kroppen domnade bort. Jag sa hejdå till Olle för 3,5 veckor sen nere i Linköping, då visste jag att det kunde vara sista gången jag såg honom. Men hoppet fanns ändå där att kanske någon dag. Jag har aldrig förstått betydelsen av "aldrig mer" på det sättet jag gör nu. Olle var min första ponny, och jag kommer aldrig att känna så för en häst igen.

 

Egentligen hände det förra tisdagen, men ingen har velat tala om det för mig. Det känns så jobbigt att han har varit borta i 1,5  vecka utan att jag har vetat om det. Jag är 15 år, inte 8. Dom behöver inte smyga med saker bakom min rygg. Men nu förstår jag den konstiga stämningen som har blivit när jag har pratat om Olle.

 

Nu är Olle på en plats där det inte finns några senskador, han kommer aldrig mer att behöva lida. jag saknar honom mer än jag kan beskriva, och jag önskar mer än något annat att jag kunde få se honom en sista gång. Min kämpe, min fighter. En dag ses vi igen♥