Agnes och Linda

Idag var Kryckan riktigt pigg och het på framridningen. Han känner av stämningen och blir jätteladdad. När han blir så, så blir jag själv också jättestressad. Framhoppningen gick inte speciellt bra, även om han knappt var i bommarna. Känslan var inte på topp helt enkelt. På banan bestämde jag mig för att nollställa och börja om. Såg inget avstånd till 1an så jag var i den, men resten av banan var huuur bra som helst! Jag var noga med att ha en bra galopp i honom, vilket gav resultat. Känslan av att styra upp mot sista hindret, känna Kryckan hitta ett avstånd, få ett näst intill perfekt språng, och känna att "där satt den", är helt oslagbar. Klassens första nolla!

 

Grejen är den att det ligger så mycket bakom detta. Det har varit en sjukt tuff vinter för oss, där han har sparkat så mycket att jag ibland har fått avbryta ridpassen. Jag har fått börja om från noll med honom och varit nöjd om jag över huvud taget har lyckats styra honom runt en bana utan att behöva stanna honom och rygga. Det kom nästan glädjetårar när jag kom ut från banan. Operationen med benbiten gjorde att vi tappade flytet lite. Men nu är vi tillbaka igen, och äntligen vet jag hur jag ska rida honom! Världens bästa Biscuit Gold, det finns ingen som han♥