Agnes och Linda

Ja ungefär så väljer jag att sammanfatta träningen idag. Jag kände redan när jag värmde upp att Kryckan var riktigt pigg, kunde knappt trava ordentligt osv. Dock sparkade han inte så mycket som han brukar göra när han blir taggad, vilket var bra. Hoppade fram några språng på ett räcke innan vi tog banan en gång på låg höjd (80cm kanske). Den var sjukt svår med hinder som kom riktigt snabbt. Första varvet på banan var riktigt bedrövligt dåligt. Jag red piss och fastnade i handen på varje hinder. Kryckan ville köra sitt eget race, gärna så fort som möjligt. 

 

Vi tog upp det till 1 m och tog ett varv till. Fortfarande dåligt. Jag fick tillbaka min värdelösa ridning från Vännäs-tävlingen för några veckor sedan, alltså att jag tar bort galoppen och plockar in honom i hindrena. Jag hade dessutom glömt min astmamedicin hemma så jag kunde knappt andas. Vi var i flera hinder och tror vi rev grinden. Jag red fram till Micke och sa att jag ville ta om de tre sista hindrena, men sen skulle ge mig eftersom jag ville spara Kryckan och eftersom min ridning inte var bra så var det lika bra att inte hoppa mer. Det enda som händer då är att jag sätter honom i dåliga lägen, och eftersom han aldrig stannar så blir det ju inte så roligt för honom. Micke tyckte att det var ett jättemoget beslut, och efter att ha fått jättebra språng med bra ridning på de tre sista så travade jag av.

 

Vissa kanske tycker att jag borde ha hoppat mer, men nej. Jag vet att vårt problem inte sitter i hindrenas höjd, och att det kommer att lösa sig om jag tar 100 språng till. Kryckan är en ponny som alltid stället upp för mig i alla lägen, och jag valde helt enkelt att spara på honom. Man får tänka långsiktigt, ibland är det inte mängen språng som räknas, utan kvalitén på sprången!