Agnes och Linda

Han var helt okej fin på framhoppningen, även om han alltid är lite stökig i första klassen. Tog typ två språng på varje hinder innan jag gick in på banan. Helt ärligt tror jag att grundomgången är det bästa vi någonsin gjort i LC, han brukar alltid ha en tendens att gasa över hindrena. Men nu tog han det lugnt och hoppade noggrant och bra. I omhoppningen red jag dåligt och slarvigt. Ytterbogen levde lite sitt egna liv i svängarna och jag höll på att köra över några stackars hinderstöd. I mål kom vi iallafall med en snabb tid som räckte till en tredjeplats.

 

 

Har var en dröm på framridningen och framhoppningen. Hoppade stora luftiga språng och sen avslutade jag med att göra en riktigt right sväng och han bara flög. Gick in på banan med världshistoriens bästa känsla och gör den sämsta rundan i mitt liv.

 

Börjar med att riva ettan, fipplade till med tyglarna precis i anridningen så att han trampade ner bakbomen. Tycker faktiskt att han kunde ha engagerat sig lite mer när de bara är en meter. Då tappade jag iallafall allt fokus och blev helt stressad. Hoppade fint på 2an, kom fel på 3an men klarade den. Efter 3an vet jag inte vad som hände, Kryckan bjöd iväg mot hindret och jag satt och höll emot för mitt liv, missförstånd så han rev med knäna. Efter det hade vi hur mycket fart som helst och trots att jag gjorde världens halvhalt så for han iväg för tidigt in i kombinationen, men den gick bra. Farten höll dock i sig till 6an som han också rev med knäna. Vi var inte alls samspelta och båda var helt splittrade i huvudet, så då utgick jag.

 

Just nu är motivationen nere på 0. Hamre och mountainhorse final känns evighetslångt borta även om det endast är tre dagar tills vi åker. Bara att tagga om, jag vet att Kryckan kan och jag vet att jag kan. Vi måste bara fixa till den psykiska delen också!