Agnes och Linda

 

För två månader sedan tävlade jag senast, för två månader sedan signalerade Kryckan att något inte stod rätt till, för två månader sedan tog jag och mina föräldrar och packade bilen, startade fyra på morgonen, åkte 25 min enkel väg till Timrå för att få svar på våra frågor hos en veterinär som var erfaren, nogrann och som vi kände förtroende för sedan tidigare. För två månader sedan För två månader sedan betalade vi dyra pengar för att utreda min hästs ryggskada som var det enda han hittade. För två månader sedan åkte vi hem till Umeå i tron att vi hade hittat problmet. Nu, två månader senare inser vi hur fel allt blev.

Ända sedan jag satte igång Kryckan har något kännts fel, han har testat mig på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Ville inte gå in från hagen, inte gå från stallet när jag ska rida, varit tittig på allt möjligt och det andra med det tredje. Inte alls likt min ponny, som i och för sig har otroligt mycket attityd, men som samtidigt är en så mild och fin ponny som alltid vill göra rätt. Han hoppade oftast, men kändes inte alls lika taggad som innan, men vi tänkte att det bara är för att han inte längre springer ifrån arbetet och har blivit mer välriden.

 

Idag har jag startat två klasser, en LC och en LB. Detta är alltså klasser som han alltid har kunnat hoppa baklänges och med förbundna ögon. LCn var inget märkvärdigt, ett litet bakbensfel på tvåan. Något vem som helst skulle ha ryckt på axlarna åt. Men jag kan inte göra det. Kryckan brukar alltid hoppa decimeter över hindrena i LC, vara stökig och kaxig och framförallt felfri. Men det gick inte att få någon klarhet eftersom det var en så låg klass, så vi efteranmälde en LB för att se hur han uppförde sig.

 

När jag kom ut från banan efter LBn klappade jag om Kryckan ordentligt, mamma kom gående efter och sa ungefär såhär: "Nu får vi sluta analysera låga klasser, ponnyn beter sig jättekonstigt och det är dags att vi ser vad han har att säga." Han hade hoppat ettan fint, rev tvåan för att jag fastnade i handen, rev även trean då han tittade på fotograferna och fokuserade på annat. fyra och fem var bra, sen kom kombinationen. Jag kände hur nervös Kryckan blev, fick världens omtramp in och han hade inte en chans att räcka fram på två språng = stopp. Kom igen och exakt samma sak hände. Där blev jag utesluten på hinderfel, vilket egentligen var fel då man ska bli utesluen när man PASSERAR 16 fel inte när man uppnår det. Men jag orkade inte bråka, jag hade fått de signalerna från min häst som jag behövde.

 

Vi åkte hem till stallet och Lasse (som har stallet) erbjöd sig att böja honom åt oss då han är otroligt erfaren och duktig på skador. Och jävlar. Jag trodde att han skulle vara halt, men inte så halt som han faktiskt var. Jag började gråta när jag såg hur ont han hade och har fortfarande inte slutat. Exakt hur många grader det rörde sig om är oviktigt, men det var på båda fram och det var mycket. Förstår ni hur ont han måste ha haft? Och ändå har han ställt upp för mig och kämpat för att vara mig till lags. Han ställde upp för mig vid många tillfällen idag, han hatar att stanna och jag kan nog räkna alla gånger han gjort det någonsin på två händer. Jag vet ingen häst som har större hjärta än han. Jag skiter i att jag missar resten av denna sösongen, det som gör mig ledsen är att jag inte har märkt att han har försökt säga ifrån och berätta. 

 

Vissa kanske inte skulle ha publicerat detta, men jag måste skriva av mig och nu ligger alla korten på bordet. Och ni som skrattade och pratade om att Kryckan blivit tjurig och tvär. Skrattade åt honom mitt på transportparkeringen, f.u.c.k . y.o.u.