Agnes och Linda

Jättefin på framridningen och framhoppningen. De två första hindren kändes bra, jag säkrar upp en bra galopp mot 3an men glömmer helt bort att jag måste styra också vilket gjorde att vi for rakt in i hinderstödet och det blev en fin avsittning. Pang sa det, och där var denna sagan slut.

Kaotisk framhoppning där jag hade nerver överallt och var helt förtvivlad. När jag gick in på banan vände jag all nervositet till ilska och red aggressivt och bestämt. Tappade tidningen på 2an och rev den, rev även 7b som var en jättejättekort räcke-räcke kombination. Rundan var lång ifrån harmonisk och saknade rytm och balans, men jag red övertygande och hade ett mål. Tror de är ett steg i rätt riktning. När jag kom ut från banan så rann all kraft ur mig och jag började gråta för allt bara släppte. Det är en vidrig svacka vi är inne i just nu, men det där var glädjetårar för det kändes verkligen som att jag övervann mig själv!