Agnes och Linda

Den här dagen har bestått av plugg och hoppträning. Det var bana som stod på schemat, men först lite markarbete. Jag vet inte varför, men jag tränade inte med ponnysarna i gruppen innan, utan jag var ensam ponny med två storhästar. Det innebar att det var storhästavstånd på alla linjer och mellan alla bommserier. En av storhästarna hade tydligen väldigt stort steg, så det längdes ut extra så att det skulle passa henne. Kryckan som redan hade problem med storhästavstånden, fick alltså ännu svårare att sträcka ut över bommarna. Därför var det helt omöjligt för mig att rida lydnad över bommarna för jag var tvungen att ställa mig upp och länga i satan för att han inte skulle ramla på bommarna. Det sändes därför dubbla signaler till Kryckan som blev jätteförvirrad. Lite konstigt prioriterat kan jag tycka, att länga ut ytterligare för att en av storhästarna "har långt steg", när det finns en ponny i gruppen...

 

Banan gick ut på att man skulle vara snabb, då alla hindrena kom snabbt. Det var nytt underlag och det släppte på flera ställen, vilket både jag och Kryckan tyckte var lite otäckt. Hoppade först banan några varv på 80-90 cm, och sen en gång på 1m. Första varven höll jag på att dö för han var så jobbig. Sparkade så mycket att jag knappt kunde styra. När hindrena kom upp en bit blev det bättre, han hoppade allt jag styrde på felfritt. Men att han stökar runt så jävulskt mellan hindrena tar så mycket energi. Tänk om han kunde lägga hälften av all energi han lägger på att busa, på att lyssna på mig. Då hade livet varit bra. Men han gör inte så på tävling så man får väl vara tacksam för det lilla..