Agnes och Linda

Igår eller idag faktiskt, så kom jag hem vid två på natten för vi var på skolan och pluggade matte som jag sa (A++?). Nejmen det var verkligen jättebra och givande. Dock vart det ju inte jättemycket sömn...

 

Tror inte jag har sagt det, men vi har lagt en padd (till benlindor haha) under bakvalvet på Kryckans sadel för att lyfta upp den lite. Det har gjort att han inte sparkar lika mycket alls längre, både i torsdags och idag kunde jag jobba honom från lätt sits och det minns jag inte senaste gången jag kunde. Iallafall. Fick hjälp av Pernilla på framhoppningen och det kändes lite sådär då jag fick inte riktigt till min ridning, men Kryckan kändes fin. Tog med mig hennes tips in på banan sen. 

 

Hindrena 1-6 var klockrena, sen tog jag ett felbeslut in i kombinationen 7a-b med två språng, men det löste Kryckis jättebra. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Jag tog astmamedivinen två gånger på framridningen och två gånger på framhoppningen, precis som jag brukar. Men precis lagom till omhoppningen så täpper mina luftrör igen sig helt och jag får ingen luft alls typ. Fick därför ingen syre till musklerna och det var så sjukt obehagligt. Jag kunde inte rida ordentligt och det enda jag ville var i mål och hoppa av hästen. Hade ordentlig tur på 10an då han blev lite flack, tog ut vägarna rejält för jag orkade helt enkelt inte styra. Det svartnade för ögonen på mig och det var sjukt obehagligt. Tänk om jag hade svimmat på hästen?! På 11an fick jag aldrig tillbaka honom och blev aldrig klar, så den bommen föll, ett räcke såklart. Sen gick 12 och 13 jättebra och jag fick äntligen komma ut från banan. Tog astmamedicinen och med ens vart livet väldigt mycket bättre, fast då var det ju redan för sent. Blev placerad ändå och fick ett fint schabrak då det var Sveland cup. Är jättebesviken på mitt himla missflyt, men är jätteglad över att Kryckan är så himla snäll och ställer upp så bra som han gör!

 

Om någon av er vet vad fan jag kan göra åt detta så får ni gärna kommentera! Astman har förstört för mig de fyra senaste tävlingarna i år. Jag känner att när jag går in på banan så är jag inte osäker på hindrena eller på Kryckan, utan på att jag inte vet hur länge jag kommer kunna andas. Exakt samma sak hände i LCn i Vännäs för två veckor sedan. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö idag.. Tips mottages tacksamt..