Agnes och Linda

Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Kryckans försäljningsfilm för första gången. Jag hade just kommit hem från en hoppträning där jag hade berättat för min tränare att jag skulle sälja min dåvarande häst. Då såg jag att hon hade skickat en film samt lite text på en ponny som hon trodde skulle passa mig. På filmen var det en vit ganska mager ponny, som var oriden och svag, men hoppade riktigt fint. Det fanns bara ett problem, han stod på Irland och jag hade ett stort krav på hästen jag skulle köpa: jag skulle ha provridit den. Men till slut bestämde vi oss för att köpa honom, och den 5 maj 2013 lastade vi ut Biscuit Gold hemma i Umeå. Nyimporterad och mager var han. Svag och oriden var han också. Han kunde inte ens hålla galoppen genom hörnen i ridhuset. Men hoppa kunde han verkligen. Han studsade över vilka hinder jag än styrde på, efter endast tre veckor tävlingsdebuterade vi och fick med oss en tredjeplats bland annat!

 

Dock höll vi på att dö när vi såg annonsen på honom dagen efter att han hade skickats från Irland.. Hur kan man få en så snygg häst att se så ful ut haha??

 

På tredje tävlingen debuterade vi LA med ett nedslag på sista hindret, allt gick på räls och jag var väldigt glad och chockad över hur lätt allt kändes på honom. Tävling efter tävling passerade och han hade alltid med minst en rosett hem. Div 2 laget hade världens flyt och vann de två första omgångarna samt blev 2a i den sista, vilket räckte till en vinst i totalen. Vi vann vår första LA i Skellefteå, trots en ganska värdelös runda. Han var stark, drog mig nästan ur sadeln efter hindrena. Dock gick själva hindrena bra.

 

 

Jag började känna att något inte var helt okej på en träning för Micke under hösten. Kryckan sparkade bakut, rev mer än han brukade och kändes okoncentrerad. Vi åkte till kliniken för att böja och röntga. Där hittade vi en jättestor lös benbit som han har haft hela livet. Efter mycket om och men beslutade vi oss för att behålla honom och operera bort benbiten. Resten av hösten och vintern var det rehab-ridning som gällde.

 

Under första ordentliga passet så sparkade han mer än någonsin förut. Vi slängde oss tillbaka till kliniken och kollade upp honom igen, men han var helt fräsch. Dock fortsatte sparkarna. Vissa dagar gick han inte att rida. Jag bröt ihop under ridpassen, precis allt kändes hopplöst och jag fick vara glad om jag kunde styra runt en kort bana på jättelåg höjd. Jag tror aldrig att jag gick ut med hur otroligt jävla jobbigt det faktiskt var. Mina tränare sa att han bara var tjurig, men Kryckan har aldrig varit en tjurig häst trots att han har humör. Vi åkte ner och kollade ryggen hos en duktig veterinär i Timrå, men han hittade inte heller något.

 

Tack vare min fantastiska dressyrtränare Lena Unneby så började problemet att lösas, hon visade mig hur jag skulle göra och helt plötsligt var vi tillbaka på tävlingsbanan och satte två fina rundor på årets första "tävling" ute i Vännäs. Nolla i LD och 2a i LC. Helgen efter tävlade jag på hippo, och var placerad i LCn och hade ett skitpet i LBn. Kryckan hade inte sparkat en enda gång den helgen och det är det jag kommer att minnas allra mest.

 

Sen började min mentala svacka med dåligt självförtroende. Jag bromsade in Kryckan i hindrena, och när det börjar bli större hinder så behöver han sin galopp för att orka över eftersom han inte är jättestor. Samtidigt började han bli rädd för funktionärer. I Skellefteå skyggade han så mycket för en flagger att vi blev uteslutna eftersom jag inte fick honom över 2an.

 

För inte så länge sedan var vi i Vännäs och tävlade. Då hade jag bytt bett i ett desperat försök att få bort mina 500 halvhalter. Men jag satt fortfarande och bromsade. På framhoppningen var det bra, men på banan fick jag alla möjliga låsningar i huvudet. Fick ner 1-2 bommar i varje klass, och även om man inte kan säga att det var dåliga rundor så hade jag inte samma känsla.

 

Men allt släppte på den senaste tävlingen nere i Sundsvall. I LBn red jag fortfarande åt helvete så där fick vi ett pet i grunden. Sen red jag jättebra i LAn och vi fick ett skitpet på jokern. Sen avslutade vi med att sätta vår bästa runda någonsin i LA, nolla och andraplats. Tårarna bara rann när jag kom ut från banan. Aldrig någonsin har jag gråtit efter en tävling innan, men allt bara kom på en gång. Efter en riktigt pissig vinter med dåligt självförtroende och alla dessa sparkar så var vi äntligen på väg tillbaka. Av alla rosetter vi har fått under det här året, så betyder den här mest. För den är ett kvitto på vad blod, svett och tårar faktiskt innebär. Det är jag som har tagit oss dit vi är idag, med hjälp av min familj och tränare. Nu ska vi vidare, för vi har två säsonger kvar tillsammans!

 

Som avslutning på detta galet långa och osammanhängande inlägg vill jag säga att alla borde få ha en häst som Kryckan. Han stannar ALDRIG, jättemysig att vara med till vardags och är lätt att ha med på tävling och meeting. Den perfekta tävlingshästen helt enkelt. En dag kommer vi att gå skillda vägar, då han ska få lära upp en ny liten ryttare och ge den personen samma resa som han har gett mig. Den dagen vill jag inte tänka på, istället vill jag ta vara på varje dag jag får med den här ponnyn. Biscuit Gold, världens bästa vän♥

Första ridpasset i ridhus:

 

Senaste tävlingen: