Agnes och Linda

Nu när han är opererad så har han boxvila och får endast komma ut korta stunder. Klagar han? Nej. Han är alltid lika positiv och glad att se mig. Han låter mig lägga om hans sår trots att det gör ont. Han sparkar inte ens i boxväggen när han vill ha mat, utan står tålmodigt och väntar. Han är en häst och förstår ingenting av detta. Hur ska han kunna förstå varför han inte får komma ut till sina kompisar på dagarna? Hur ska han kunna förstå varför jag måste ta i hans ben trots att det gör ont? Och hur ska han förstå varför han inte får ridas och bli av med all hans enorma mängd energi? Han förstår INGENTING av detta och ändå är han alltid så glad och mild, jag förstår inte hur han kan se allt så positivt, men ändå gör han det. Och det som gör ont är att jag inte kan förklara för honom varför hans liv ser ut såhär nu.

Jag har en sådan otrolig jäkla förebild i min ponny. En så stark och envis varelse som vet vad han vill och som har hjärtat på rätt ställe. Tänk om det fanns fler människor som Biscuit Gold, vilken fantastisk plats världen skulle vara då. Att Kryckan vet mer om att kämpa för varandra än många människor, har jag förstått många gånger. Jag kommer alltid att vara evigt tacksam över att jag har fått lära känna denna hästen, för utan honom hade jag aldrig varit den person jag är idag. Allt han gjort för mig och visat mig om livet. Tack för allt älskade häst❤️